Varför är du emot kyrkan egentligen? För några månader sedan fick jag en fråga från en av de ledande. Alltså inte på skämt eller på kompisnivå.
Och jag… blev paff. Vilken otroligt konstig fråga.
Sedan har jag under några månader tänkt på det där ibland. Är det det jag utstrålar? Att jag är emot… Eller är det för att jag ganska ofta höjer min röst utan att bara svälja allt som sägs?
Men till frågan då. Ja, jag kan ha en del emot olika detaljer, eller företeelser. Maktmissbruk är lite för vanligt förekommande, eller när någon försöker rättfärdiga sina egna argument genom att klä dem i ett fromt och andligt språk. Eller när människor blir pålagda sätt att bete sig på, eller vad som ska tyckas, tänkas eller tros. När människor inte kan få vara sig själva. Eller när beslut och steg tas av rädsla för olika sätt att uttrycka sig och det eviga. Ja, allt det där har jag något emot. Vi är väl många? Men att vara emot det är väl just att vara kyrka, att vara för kyrkan. För människorna.
Kyrkan, platsen som dedikerats för mötet mellan himmel och jord, mellan det mänskliga och det gudomliga. Det mötet kan ju ske var som helst, det vet vi, men kyrkan är ändå en plats där detta är uttalat. Som har det som sin grej. Att vara en plats där vi får vårda det eviga i oss, oavsett hur det kallar sig. Platsen där det pratas om försoningen med sig själv och Gud. Just det ämnet kan jag inte förstå till fullo, så jag behöver platsen där det får sjunka in och forma mig.
Det vore roligare med frågan: Varför är du FÖR kyrkan egentligen? Ja, det är det här.
Hej hörni, Emma
- precis hemkommen från en fin andra-advents-gudstjänst i Norrtälje kyrka med flöjtspelet from above och himlen mötte jorden…
Comments