Våren 2021 skrev jag min kandidatuppsats i teologi.
Den heter Pilgrimsvandring - Varför då? Varför nu? När det hyperintensiva arbetet var klart och allt inlämnat så hade jag tid att själv reflektera över den och vad jag kommit fram till.
Nu hittade jag den reflektionen och vill gärna dela den med er:
"
Jag inser att jag skrivit en uppsats som helt och hållet inte är om kyrkan, utan snarare andas kritik här och där. Och då ÄR det ändå kyrkan som är mitt hjärta. Men framför allt är mitt hjärta att kyrkan ska fungera som den ska och för människor i den här tiden.
Så, detta nedan handlar om kyrkan i min uppsats. Det som jag längtar efter att få vara en del av:
Ingen kan påbjuda en tro, den kommer att födas när omständigheterna finns.
Ingen kan formulera vilka upplevelser som någon annan ska göra. De andliga upplevelserna kan börja hur som helst. Ofta en känsla av att det finns något större. Ingen behöver vara där och berätta vad som händer sedan.
Människan behöver platser där det andliga får gå ihop med det fysiska. Den uppdelningen var aldrig menad att göras. Vetenskapen gjorde den uppdelningen och kyrkan hakade på, det lät rätt och fromt. Gud finns i helheten av det andliga OCH det fysiska. Helheten är det heliga. Det finns dessutom bara ett sätt att låta det går ihop – släpp kontrollen.
Ingen kan förklara för en annan hur den ska möta Gud eller uppleva gudsmötet. (Fanns den punkten redan med? Japp, den är den viktigaste!)
Mötesplatser för det existentiella språket behöver finnas. Det språket är så mycket mer, så mycket rikare än kyrkspråket idag. Det kan ibland låta så flummigt, med ord som låter hämtade från alla världens religioner (och det är ju också det ) och då kan inte kyrkan bli rädd för det. Språket behöver utvidgas att omfatta allt som rör en människa.
Ingen kan förklara för en annan hur den ska möta Gud eller uppleva gudsmötet.
Gud - skaparen och försonaren - är närvarande överallt. Så när människan får en plats i tystnad eller mitt bland tusen andra röster och kan ana Guds närvaro så är det omvälvande och fullständigt naturligt på en och samma gång. Men ingen annan kan förklara det helt och hållet för någon annan.
Uppdraget är att leva i detta, den närvaro som Gud själv kommit till jorden med (Jesus) och sedan låtit komma över allt folk (den helige Ande) och låta det växa i frihet.
Till den som undrar - exempelvis jag själv! - om jag har brustit i dessa bitar när jag ofta varit och är del av en ledning i en kyrka – svar ja. Hur mycket som helst. Jag formulerar och formulerar... "hur, när och var"… Men må jag bara sluta med det och i stället bjuda in till en miljö, till en frihet, till en plats där livet får vara helhet och rymma allt som livet rymmer. När det är sant så finns Den helige där som en vind som blåser vart den vill, mycket högre och djupare än mina tankar. Jag vill vara en del av det, jag vill bjuda in till det. Jag vill vara kyrka.
Jo, jag skrev om pilgrimsvandring, men det var egentligen det HÄR jag skrev om.
Om du vill ha lite akademisk och ibland riktigt fyrkantig läsning om detta... så finns uppsatsen här nere för dig att ladda ner. Fram med lite popcorn, eller en stor kopp te, den här tar tid att ta sig igenom alltså... ;)
Men lycka till, det kan ju vara värt det!
Comentarios